SUPERKOLL

Eftersom jag jobbar i skolans värld träffar jag otroligt många människor och det fachinerar mig mycket att alla är så olika.
Alla kommer vi till världen på samma sätt, men ändå blir vi alla så oerhört olika.
Många konflikter uppstår för att människor är olika och konflikter har jag stött på en hel del under mina 8 år som lärare, både mellan elever och personal.
Olika reaktionsmönster, intressen, behov och mål är exempel på områden där skillnaderna mellan människor kan vara stora.
Man retar sig på att andra inte är likadana som en själv och blir förbannad över hur de beter sig, hur många ggr har man inte sagt för sig själv  -hur fan tänker h*n nu? 
 
Det kan vara så enkelt att en person har stort kontroll behov och vill ha ordning och reda, medan en annan tycker om spontanitet och löser problemen allt eftersom, och ingen kan förstå den andras behov.

Det handlar om personlighetsskillnader,och det leder det ofta till att båda parter fördömer den andra utan att se att det handlar om olikheter som man i de flesta fall inte kan göra något åt, vi är de vi är.
Alla har vi sidor vi inte kan styra över som har att göra med vår uppväxt, tidigare arbetsförhållanden,livserfarenheter och så vidare.


Om vi vuxna (inte för att jag känner mig så vuxen) har svårt att hantera konflikter och acceptera andras olikheter, måste det ju vara oerhört svårt för ungdomar som inte har den erfarenheten som vi har.
Vi har ju lärt oss att åtminstonde låtsas acceptera varandras oliktänkande.

Ändå förväntas det av ungdomar att de ska ta ansvar och "uppföra sig som en vuxen".
Det är ju inte så konstigt att konflikter ungdomar och vuxna emellan uppstår eftersom många vuxna har stort kontrollbehov och vill ha ordning och reda, medan många ungdomar är mer spontana och löser problemen när de uppstår. 

Kanske skulle konflikthantering och social acceptans vara ett ämne i skolan, så att både barn och ungdomar lär sig att acceptera varandras olikheter.

Vi borde se varandras olikheter som en tillgång i stället för ett problem....