SUPERKOLL

Jag har väl vid flera tilfällen talat om hur konflikträdd jag är, hur jag i alla lägen försöker att undfly att ge mig in i diskussioner som kräver att jag är tvungen att slåss för min åsikt.
Jag är rätt så bra på att säga vad jag tycker, men just när det kommer till den punkt då jag är tvungen att verkligen kriga för det och riskera att andra blir besvikna....då hissar jag vit flagg utan att blinka.

Många gånger är det rätt skönt att vara en person som de flesta andra i alla lägen ser som ganska bekväm, en sån som aldrig blir obehaglig och ställer saker på sin spets, en som bara tar emot kritik, men aldrig ger.
Det är ganska tacksamt att bli sedd som en person som för det mesta är glad pigg och okomplicerad.

Det är inte många som sett mig bli rikigt jävla förbannad, om man inte räknar med de allra närmaste som allt som oftast får lov att ta den biten:S för förbannad, arg och irriterad det blir jag.....hemma

Jag har en vän, en relativt nyfunnen vän som betyder mycket för mig och som visar sig vara en sån som jag...
En bekväm person som tackar och bugar och på ytan ser ganska så okomplicerad och stabil ut...

De flesta tror nog att han är en väligt trygg person med båda fötterna på jorden, en klippa att luta sig mot.

Jag som ser mig själv i min vän ser inte riktigt samma sak, jag kan reta mig oerhört på att han inte kan säga stopp och sätta gränser, att vara så jävla snäll hela tiden, bara ta emot och inte ställa några krav på omgivningen.
Jag vet ju hur gärna du vill bli förbannad och slå näven i bordet och säga stopp, men att du inte kan för du har aldrig gjort det förut, nu är det dags och jag lovar att det kommer att kännas bättre efter ett tag.

Det blir tillslut bara man själv och dom som står närmast som man sviker och sårar, men det är ju dom som betyder nåt som man ska slåss för......glöm inte det...